newbuz.blogg.se

Min andra Mors dag

Publicerad 2018-05-27 12:07:06 i Familj,

2017 var på många sätt det bästa året i mitt liv.
Simon föddes, och även om de första tre månaderna var tunga så var föräldraledigheten på många sätt helt underbar. Att få vara hemma i huset jag älskar, gå promenader med min lille son - ibland fick jag nästan nypa mig i armen för att helt våga inse att det faktiskt var på riktigt. Visst, det var och är ingen dans på rosor. Amningen strulade, jag var tafatt och osäker och tänkte mången gång att jag måtte vara världens sämsta mamma. Det tänker jag fortfarande ibland, men då försöker jag skjuta ifrån mig tanken.
 
Simon växer och frodas, han går och pratar (om man nu kan kalla "Titta! Mamma!" för att prata) och sover generellt bra på nätterna. Någonting måste vi således har gjort rätt. Han är en snäll, mysig och busig kille som tycker om att leka spöke, äta banan och jagas runt köksön eller i trädgården. Han tycker om böcker, men har inte mycket tålamod med att faktiskt läsa dem. Och kan vara en riktig dramaqueen när han inte får min mobiltelefon eller fjärrkontroller.
 
 
Och som jag älskar den där lilla filuren.
Jag måste erkänna att det skrämmer mig ibland. Eller ganska ofta faktiskt.
Att man kan känna så mycket. Vara så utlämnad. Det är som om någon tog halva mitt hjärta och satte det i en annan liten människa, skyddslös och ovetande om världens faror. Det som händer honom, händer mig. Vilket enormt risktagande det är att älska någon så mycket! Men jag försöker tänka att det finns en andra sida av myntet, för hans glädje är också min. Inget gör mig så lycklig som att se honom lycklig. 
 
 
Så idag, på Mors dag, drar jag mig till minnes hur vi kämpade för att han skulle komma till världen - med sprutor i magen, hormonbehandlingar, ägguttag, tårar, uppgivenhet och ett spirande bräckligt hopp. Jag är stolt över att vi klarade det tillsammans, jag och Per. Jag är stolt över mig själv när minns hur jag, stickrädd och gråtande, körde första sprutan i min egen mage. Många fler skulle följa. Men jag gjorde det. Jag kämpade för att bli Simons mamma, och nu kämpar jag varje dag för att vara en bra sådan. Så kommersiellt jippo eller inte - Hurra för mig på Mors dag. 

Ett nytt liv

Publicerad 2017-04-23 19:33:01 i Allmänt,

Vi skriver 2017 i kalendern och månaderna har passerat obeskrivligt fort. Julen kom och gick, nyår likaså. Våren har börjat smyga sig fram ur sitt vintergömsle. Men mitt fulla fokus har varit någon annanstans och har så varit sedan förra sommaren - om än det har förblivit oomsjunget här på bloggen. 
 
I juni förra året fick vi veta att jag var gravid. Detta efter lång längtan och kamp för att få ett gemensamt barn. Jag vågade inte tro att det faktiskt skulle hända mig. Så jag skrev inte om det och gick inte ut i sociala medier förrän vi närmade oss förlossningsdatum. 
 
Huvudsaken är att vi, den 23 februari kl 10:41, fick se en barnmorska hålla upp en skrikande liten kille som strax lades på mitt bröst. Utmattad efter en lång och smärtsam förlossning drabbades jag av det som alla mammor i alla tider har beskrivit: hur smärtan försvann... hur världen krympte till att omfatta bara mig och Per och den där lilla människan på mitt bröst. Jag kunde inte förstå, inte begripa att denna perfekta, fulländade lilla varelse nyss hade varit i min mage. 
 
Vår son.
Vår Simon.
 
Så, här på bloggen ett senkommet välkommen till världen min älskling.

Ett nytt liv har kommit till världen.
Och ett nytt liv har börjat för oss.
 
Simon, nyfödd - en liten kille på 2720 gram
 
Simon, två månader gammal och betydligt längre, tyngre och mer robust. Och med de rundaste, goaste kinder man kan önska sig. : ) 

Looking out for number one

Publicerad 2016-10-02 10:14:00 i Livet, universum och allting,

I över två veckor har jag haft omväxlande feber, huvudvärk och ont i halsen. En evigt segdragen förkylning som höll på att driva mig till vansinne med sina brutala smärtattacker. Under de värsta perioderna kunde jag inte ens försöka sova mig frisk eftersom pulsen kändes så skarpt i mitt värkande huvud att det liksom vibrerade mot kudden för varje pulsslag - jag menar, är det ens fysiskt möjligt? 
 
När det hade gått över 10 dagar med feber så hörde jag av mig till min vårdcentral, fick en otroligt snabb läkartid och väl där togs jag och min förkylning på allvar. Det har nog aldrig hänt mig förut. Läkaren var grundlig och skickade mig till labb för provtagning. Jag gick dit och satte mig i väntrummet där några väntande patienter redan satt och befann sig i upplösningstillstånd över hur galet länge de tvingats vänta och hur katastrofalt illa det var. Lite orolig frågade jag över hur länge de egentligen suttit och fick ett indignerat svar - av patienten som väntat längst - att det var "säkert en kvart!!!". 
O-kej.
Jag kanske har en omänskligt hög toleransnivå när det gäller väntetider men jag kunde inte se att en kvarts väntan var värd dessa högljudda upprop och gälla kommentarer. I samma stund slogs dörren till labbet upp och personalen förklarade att det fanns två akutfall som behövde gå före.
 
Det sitter faktiskt en tydlig skylt utanför labbet att infektionskänsliga personer kan få gå före och att de ber om överseende för detta. Jag antar att det är för att en svårt sjuk person med nedsatt immunförsvar, en gravid kvinna eller ett litet barn inte ska behöva sitta i väntrummet och exponeras för ännu fler smittor - alternativt smitta andra. Ganska självklart om man tänker efter.
Det tyckte dock inte patienten som väntat i "säkert en kvart" utan vederbörande reste sig helt sonika upp, förkunnade högljutt att "jag har en bil som hämtar mig om tio minuter", trängde sig förbi akutfallen och förbi personalen in på labbet. "Jag också!" ropade den näst mest högljudda och gjorde samma sak. Ingen av dessa vuxna individer tog hänsyn till de två akutfall som stod där, bland annat en förälder med ett litet barn. Jag ångrar min mesighet i situationen. Jag hade inte civilkurage nog att stötta den stressade vårdpersonalen och säga till de två patienterna att de fick ta och kamma sig och respektera läkarnas bedöming när det gällde turordning. 
 
När det var min tur för provtagning (och nej, det tog inte lång tid) skulle jag precis ta blod- och svalgprov när en patient rusade in i provtagningsrummet, hojtade om att vederbörande varit där tidigare under dagen men glömt bort vilken tid de skulle komma tillbaka nästa dag och ville veta vilken-tid-det-var-nu-igen. Hen började högljutt rapa upp sitt personnummer i fullständig förvissning om att labbpersonalen skulle släppa allt de hade för händer och leta upp tiden.
Personen i fråga gick alltså bara rakt in.
I labbet.
Under pågående provtagning.
Förbi de väntande i väntrummet.
Jag satt där med gapande mun och påse i handen (ifall svalgprovet skulle utlösa kräkreflexen) och labbpersonalen satt där med tops i handen och båda var vi lika förvånade men den högljudda patienten såg inga som helst problem med sitt beteende utan ville ha svar NU.
Omedelbart.
Helst igår.
Tack så mycket.
 
Jag lämnade vårdcentralen med ett lugnande besked. Otroligt nöjd med den snabbhet och grundlighet med vilken man behandlat mitt vårdärende - men också arg. På mig själv för att jag inte vågar ryta till när folk beter sig lika burdust och själviskt som vissa amerikanska presidentkandidater. Och på redan nämnda människor som alltid och i alla lägen sätter sig själva före alla andra. 
 
 

Om

Min profilbild

Julle

En blogg om livet, universum och allting.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela