newbuz.blogg.se

Deadline

Publicerad 2015-11-26 22:19:57 i Livet, universum och allting,

Dagarna rusar fram mot första advent och jag hinner inte med. Jobbet har tagit all min tid och all min kraft. Om man ska se det positivt så har jag nu närmare 50 timmar inarbetad tid att ta ut. Men nackdelarna överväger ändå. Mina torra ögon har blivit...tja... torrare. Det är med möda jag skriver detta eftersom jag ser så suddigt. Ögondropparna hjälper föga.
 
Jag tränar knappt, proppar mig full med skräp och stressar. Går upp i vikt, kan inte ha mina kläder, blir uppgiven och ledsen och ännu mer destruktiv. Det är en nedåtgående spiral. Med tanke på att det är jobbet som gör detta med mig är det rätt lustigt när jag läser om vilka faktorer man bör ta i beaktande för en framgångsrik karriär. Läser om hur viktigt det är att "nätverka", vara socialt kompetent, ha ett välvårdat yttre (naglar, hår) och kläder som signalerar driftighet och ambition.
Det gör mig full i skratt.
De senaste månaderna har jag inte gått till frisör, slutat sminka mig, gått upp i vikt, har bara bylsiga kläder eftersom inget annat passar, och mina stress-tics gör att jag biter på naglarna och drar av hårstrån. När merparten av mina kolleger fikar, lunchar och skrattar tillsammans äter jag framför datorn eller springer förbi dem på väg till ett annat möte. 
 
Jag ska väl betona att jag är absolut inte den enda som har stressigt nu.
Men jag är väldigt ensam, och klarar inte av att själv bära upp det som ålagts mig. Det jag gör är inte bra nog. Räcker inte till. 
 
Idag kippade jag efter luft, ett andrum, så jag distansarbetade på förmiddagen och tog ledigt eftermiddagen. Jag gick på gymmet och tog en långpromenad. Imorgon är deadline för 2016 års planering. Då kör jag in i kaklet, men jag behövde verkligen den här dagen för att andas. Jag är så tacksam för mitt hem, min make, min familj. Det är där jag kan få värme och trygghet. Där kan jag få känna mig värd något. Men även här, i hemmets trygga famn, så påverkas vardagslivet av min tilltagande trötthet och uppgivenhet. 
 
Jag hoppas och ber att det blir bättre sen, när vår deadline är passerad.
Jag vill ha tilbaka min syn. 
Jag vill ha tillbaka min kropp.
Jag vill börja känna någonting annat än uppgivenhet och maktlöshet.
 
Kanske blir det bättre efter imorgon.
 
Men nu innan jag släcker lampan ska jag tänka på hur underbart skön den här dagen har varit, med träning, promenader, eftermiddagsfika, tid för eftertanke och kreativitet. Och hoppas att fler såna dagar tillåts följa. 
 
Godnatt.
 

13 september 2015

Publicerad 2015-11-17 21:32:00 i Familj, Livet, universum och allting,

Per och jag firade vår första bröllopsdag den 13 september i makalöst vackra Wien. Vi gjorde stan och blev bjudna på genuint österrikisk middag av Pers kusin och hans hustru. Det åts och dracks och skrattades, och det var i alla avseenden en fantastisk första bröllopsdag. Svår att toppa, rentav. Inte bara för det trevliga och roliga sällskapet, det goda österrikiska vinet och den präktiga schnitzeln, nej det fanns faktiskt ytterligare anledningar till att den 13 september 2015 skrevs in i kalendern som något alldeles speciellt.
 
Det var nämligen dagen som kusin Spetsnäsa och Martin blev föräldrar till lilla Isabella Rut Ann-Marie.
 
Eftersom de stolta föräldrarna och deras telning envisas med att bo i Hufvudstaden så har jag än så länge bara hunnit träffa henne en gång och då sov hon mest. Det känns surrealistiskt när det plötsligt finns en till människa i familjen... En som man inte lärt känna ännu, som just nu har fullt sjå med att bemästra the basics av att vara människa, men som med tiden kommer utveckla egna intressen och unika karaktärsdrag. 
 
Det ska bli roligt att följa din väg genom livet Isabella. Via bloggen sänder jag dig ett senkommet grattis på din födelsedag då dina föräldrar gav dig den bästa presenten du någonsin kommer att få:
Hela världen.

 

Jag förstår inte...

Publicerad 2015-11-14 23:54:22 i Filosofi, Livet, universum och allting,

Ibland får jag inte ihop saker och ting i mitt huvud.
Det känns för trångt.
Jag vill begrava ansiktet i händerna i vanmakt över att jag inte förmår greppa den verklighet jag lever i. Det kan vara när jag stirrar in i de allenstädes närvarande frågorna om universum, vår oundvikliga död eller begreppet oändlighet. Det kan vara när jag läser om vetenskapliga och tekniska landvinningar som jag vet att jag aldrig kommer bemästra, och det är mig helt obegripligt att det finns människor som faktiskt kan läsa just de sidorna av vår verklighet som jag aldrig kommer ha förmågan att dechiffrera. 
 
Och det kan vara dagar som denna.

Jag läser om terrordåden i Paris och all denna meningslösa död.
Jag fikar med vänner som jag inte träffat på länge och njuter av både återseendets glädje, våra diskussioner och tårtbiten på assietten framför  mig.
Jag ser bilderna från den fullkomligt vansinninga anstormningen av människor vid öppnandet av "Mall of Scandinavia" och tänker på lämmeltåg. 
Jag läser om flyktingkrisen och tänker att 60 miljoner människor är på flykt i världen.
Jag klappar katten som ligger hoprullad i soffan som en mjuk, varm boll av trygghet.
 
Och det krockar inne i mitt huvud. Synapserna sprakar. Det känns som om det är nåt jag borde förstå. Ett mönster jag borde se. Om något som är fel och skevt i min verklighet av älskade vänner och trygga katter och meningslös död och besinningslöst våld och statusjakt och konsumtionshysteri och skillnaden mellan dem som har allt och de som har inget. 
 
Jag tröstar mig själv när jag begraver ansiktet i händerna med mjuka, lugnande ord:
"du måste inte förstå. Du är bara en vanlig människa som lever ett vanligt liv. Dessa frågor angår politiker och filosofer, vetenskapsmän, myndigheter, journalister. Var inte ledsen för att du inte förstår. Det är inte din sak."
 
Men jag kan inte lyssna på den rösten.
Vi lever i en demokrati där min röst avgör riktningen på politiken som formar vår verklighet. 
Jag är en del av den mänsklighet som påverkar denna planet och allt och alla som lever på den i samma grad som en naturkraft.

Om det nu är något fel och skevt i världen så måste jag tro att det kan förändras.
Och om jag inte vill vara en del av problemet så måste jag vara en del av lösningen.
Jag kommer aldrig att förstå. Mitt otillräckliga huvud kommer inte att greppa detta.
Men det är min plikt att försöka.
Därför har min respons på terrordåden i Paris blivit att jag har beställt hem en massa böcker jag länge velat läsa. Om samhället, om klassklyftor, om mänsklig interaktion, maktspel och fördelning av tillgångar. 
 
För jag tror att i en värld som är i balans lockas inte skaror av män och kvinnor till IS svarta fanor och där är inte 60 miljoner människor på flykt. Jag tror att en sådan värld är möjlig.
Om vi bara bryr oss tillräckligt och på allvar försöker göra det till verklighet. 

Om

Min profilbild

Julle

En blogg om livet, universum och allting.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela