Tankar om skrivande
Det är augusti 2016, och en hel radda händelser har passerat utan att ha nedtecknats i bloggen. Märkligt nog har jag inte känt något större behov av att beskriva min vardag, fast det förut roade mig så, och det är synd för det är väldigt roligt att ha det på pränt när jag senare vill blicka tillbaka. Man minns liksom inte en torsdageftermiddag i april, fast just den dagen kanske det hände något roligt på jobbet, eller spännande i ens umgängeskrets. Har man inte fångat den i ord är den - i de allra flesta fall - borta.
De stunder jag känt mest lust att blogga är när jag läser om allt som händer i omvärlden, blir upprörd eller glad eller tycker till om något. Men den hastigt uppflammande och omedelbara känslan av att vilja skriva exakt vad tusan jag anser om Donald Trump, burkiniförbud, litteraturrecensioner eller politiska fadäser - falnar snabbt i en trist självinsikt om att det har ingen som helst betydelse vad jag tycker eller anser. Jag kan inte riktigt avgöra om det beror på tilltagande mognad eller dito tråkighet.
Jag har mina aningar dock.
I framför allt yrkesmässiga sammanhang har jag blivit så medveten om min plats de senaste åren att jag till viss del fogat mig och helt enkelt accepterat den. I samband med det har den grandiosa självbilden som till viss del krävs för att skriva blivit lite skadskjuten. Jag tvekar på tangenterna och orden kommer inte lätt. När motgångar drabbat mig har jag inte kunnat skriva av mig dem som förut, och jag har heller inte kunnat maskera mitt sinnelag med väl valda ord som tidigare. Aldrig har jag väl använt smileys och symboler i sms och facebookmeddelanden så mycket som nu. Orden fattas mig, så jag behöver dessa tafatta, prefabricerade symboler för att kommunicera.
Sen måste jag erkänna att, fast jag är en mogen kvinna, så har jag nog påverkats mer än jag skulle vilja erkänna av denna tid där flest lyckliga inlägg i sociala medier vinner. Jag vill inte skriva om det som gör mig ledsen, för det är som att erkänna ett misslyckande inför omvärlden. Jag vill heller inte skriva om det som gör mig glad, för det känns som att jag deltar i den förljugna världsbilden om allas vår problemfria tillvaro - som till syvende och sist bidrar till att skapa känslor av otillräcklighet och misslyckande hos dem/oss som inte lever ett sådant liv.
Med det sagt så gör jag nu ett nytt försök (ett av talrika sådana, jag vet) att börja skriva igen.
Inte för att jag inbillar mig att mina åsikter är vettigare än andras, eller för att jag tror att just mina texter skulle kunna bidra med någonting speciellt...
..utan för att det helt enkelt gör mig lyckligare.
