newbuz.blogg.se

Looking out for number one

Publicerad 2016-10-02 10:14:00 i Livet, universum och allting,

I över två veckor har jag haft omväxlande feber, huvudvärk och ont i halsen. En evigt segdragen förkylning som höll på att driva mig till vansinne med sina brutala smärtattacker. Under de värsta perioderna kunde jag inte ens försöka sova mig frisk eftersom pulsen kändes så skarpt i mitt värkande huvud att det liksom vibrerade mot kudden för varje pulsslag - jag menar, är det ens fysiskt möjligt? 
 
När det hade gått över 10 dagar med feber så hörde jag av mig till min vårdcentral, fick en otroligt snabb läkartid och väl där togs jag och min förkylning på allvar. Det har nog aldrig hänt mig förut. Läkaren var grundlig och skickade mig till labb för provtagning. Jag gick dit och satte mig i väntrummet där några väntande patienter redan satt och befann sig i upplösningstillstånd över hur galet länge de tvingats vänta och hur katastrofalt illa det var. Lite orolig frågade jag över hur länge de egentligen suttit och fick ett indignerat svar - av patienten som väntat längst - att det var "säkert en kvart!!!". 
O-kej.
Jag kanske har en omänskligt hög toleransnivå när det gäller väntetider men jag kunde inte se att en kvarts väntan var värd dessa högljudda upprop och gälla kommentarer. I samma stund slogs dörren till labbet upp och personalen förklarade att det fanns två akutfall som behövde gå före.
 
Det sitter faktiskt en tydlig skylt utanför labbet att infektionskänsliga personer kan få gå före och att de ber om överseende för detta. Jag antar att det är för att en svårt sjuk person med nedsatt immunförsvar, en gravid kvinna eller ett litet barn inte ska behöva sitta i väntrummet och exponeras för ännu fler smittor - alternativt smitta andra. Ganska självklart om man tänker efter.
Det tyckte dock inte patienten som väntat i "säkert en kvart" utan vederbörande reste sig helt sonika upp, förkunnade högljutt att "jag har en bil som hämtar mig om tio minuter", trängde sig förbi akutfallen och förbi personalen in på labbet. "Jag också!" ropade den näst mest högljudda och gjorde samma sak. Ingen av dessa vuxna individer tog hänsyn till de två akutfall som stod där, bland annat en förälder med ett litet barn. Jag ångrar min mesighet i situationen. Jag hade inte civilkurage nog att stötta den stressade vårdpersonalen och säga till de två patienterna att de fick ta och kamma sig och respektera läkarnas bedöming när det gällde turordning. 
 
När det var min tur för provtagning (och nej, det tog inte lång tid) skulle jag precis ta blod- och svalgprov när en patient rusade in i provtagningsrummet, hojtade om att vederbörande varit där tidigare under dagen men glömt bort vilken tid de skulle komma tillbaka nästa dag och ville veta vilken-tid-det-var-nu-igen. Hen började högljutt rapa upp sitt personnummer i fullständig förvissning om att labbpersonalen skulle släppa allt de hade för händer och leta upp tiden.
Personen i fråga gick alltså bara rakt in.
I labbet.
Under pågående provtagning.
Förbi de väntande i väntrummet.
Jag satt där med gapande mun och påse i handen (ifall svalgprovet skulle utlösa kräkreflexen) och labbpersonalen satt där med tops i handen och båda var vi lika förvånade men den högljudda patienten såg inga som helst problem med sitt beteende utan ville ha svar NU.
Omedelbart.
Helst igår.
Tack så mycket.
 
Jag lämnade vårdcentralen med ett lugnande besked. Otroligt nöjd med den snabbhet och grundlighet med vilken man behandlat mitt vårdärende - men också arg. På mig själv för att jag inte vågar ryta till när folk beter sig lika burdust och själviskt som vissa amerikanska presidentkandidater. Och på redan nämnda människor som alltid och i alla lägen sätter sig själva före alla andra. 
 
 

Födelsedag i Tallinns medeltida gränder

Publicerad 2016-09-16 14:30:00 i Livet, universum och allting, Resor och upplevelser,

Tiden fortsätter att rusa. Förrförra helgen var vi i Örebro med kompisar, hälsade på makens familj, åt tapas och övernattade på hotell. Helgen därpå var min födelsedag. Yey! Den tillbringades med en heldag i Tallinn där vi vandrade runt i pittoreska medeltida gränder, fotograferade och fikade.
 
Tallinns medeltida stadskärna är ett UNESCO-världsarv och det är inte svårt att förstå varför. Det var så mycket historia, mysiga gränder, prång, plåttak, slingrande skorstenar och takkupor - och stadsmuren som omslöt alltihop - att man knappt visste var man skulle fästa blicken.
 
 
 
 
 
 
 
Det enda som kan sägas till Tallinns nackdel är att det var väldigt turistifierat. Det kändes stundtals som att det inte fanns nån lokalbefolkning där överhuvudtaget.
 
Andra medeltida stadskärnor som jag vandrat runt i, i t ex Visby eller Prag, har ändå känts "levande" i så måtto att där finns studenter, vanliga matbutiker och lokala restauranger med lokala besökare. Den känslan lyckades jag inte riktigt uppbåda i Tallinn, men så var vi ju bara där en dag och under dygnets ljusa timmar. Jag kan tänka mig att det blir en annan atmosfär på kvällen bland pubar och restauranger.

Äppelmos och blodomlopp

Publicerad 2016-09-02 21:28:44 i Familj, Livet, universum och allting, Mat och dryck,

Veckan rusade förbi i en hastighet som närapå sprängde ljudvallen, men det har sin förklaring i att det var fullt upp mest hela tiden. Förutom att jobba heltid (plus lite till) så har vi:
  • kört blodomloppet i hällregn
  • hälsat på farmor
  • haft höst-kickoff med jobbet på Björnögården
  • bjudit över fadern på våfflor med Ernst
  • plockat äpplen en masse och kokat ihop hemgjort äppelmos
Nu är jag trött. Kroppen är otränad och seg. Det luktar äpplen överallt. Hemmet är så stökigt att dammråttorna vågat sig ut från de trygga, mörka hörnen och börjat muta in egna revir. Men jag har ändå känslan av att veckan har varit väl använd tid. Mycket har åstadkommits på jobbet, och i övrigt har det varit tillfredsställande att socialisera så mycket som vi gjort med kolleger, vänner och familj. 
 
Nu ser jag fram emot en Örebroweekend med familj och vänner, tapas och kultur. 
Och vilar i trygg förvissning om att dammråttorna förvaltar huset Luktärtan på bästa sätt - iallafall några dagar till. 
Hemgjort äppelmos, måste vara typ en miljon vuxenpoäng på det. Yngsta bonusen hade den på våfflorna i torsdags och tyckte den var hur god som helst - fast vi faktiskt inte sötat den med nåt socker överhuvudtaget. Våra små äpplen är så söta i sig själva. Småportioner fryses i burkar som tas fram vid behov och håller i nån vecka.

Om

Min profilbild

Julle

En blogg om livet, universum och allting.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela