newbuz.blogg.se

2018

Publicerad 2019-01-12 21:45:13 i Livet, universum och allting,

2018 har lämnat plats för 2019, och vi kan se tillbaka på ett bra år.
 
Simon fyllde ett år i februari och det firades stort med vänner och familj. Det skiljer bara fem dagar mellan Simons och hans morfars födelsedag så vi firade dem samtidigt. :-) 
 
 
Simon lärde sig gå, springa och prata. Allt gick i en rasande fart. Per var föräldraledig fram till augusti, och då gick jag ner i tid till 80% för att kunna lämna senare  på förskolan om dagarna och hämta tidigare på fredagar. Inskolningen gick bra, det var en del tårar och svåra avsked, men generellt älskar Simon förskolan och trivs med personalen och de andra barnen. Han har utvecklats så mycket till en pratig, skön, nyfiken liten kille och jag ser så fram emot att få följa hans fortsatta utveckling. 
 
Vi åkte till Rom i april, jag, Per, Simon, Erik och Isak - hela gänget. Resan var min 40-årspresent till Per, och det var fascinerande och roligt att se Colosseum, Fontana di Trevi, Forum Romanum och allt annat, men det var inte alltid okomplicerat att resa med en ettåring och två tonåringar. Härligast på hela resan var när vi promenerade runt i Montikvarteren i lugn och ro, så vackert, genuint och med ständig närvaro av historiens vingslag. 
 
Jag fick en ny tjänst inom Region Västmanland som IT-arkitekt, en roll jag verkligen ville ha, men kanske trodde var ouppnåelig för mig. Därtill blev jag med i det största projektet jag någonsin jobbat med: Verksamhetsprojektet för den nya Akutsjukhusbyggnaden i Västerås. Jag har gått en grundkurs i IT-arkitektur och certifierat mig, och har därtill gått kurser i informationsmodellering och om Sambi-federationen, deltagit på mässor och konferenser. Jag har lärt mig så otroligt mycket det här året. Jag måste erkänna att det inte går inte en dag utan att jag känner oro över att prestera otillräckligt, men jag känner stor tacksamhet för att jag får chansen att pröva den här rollen. 
 
Renoveringen av huset gick framåt med stormsteg, vårt nya sovrum blev klart, ett badrum byggdes på övervåningen, tegelugnen revs (det enskilt största och tyngsta projektet vi någonsin åtagit oss med huset), terrass byggdes på ovanvåningen. Simons rum, biblioteket och vårt nya sovrum försågs med element, vi slängde ut pelletspannan och installerade en luft/vattenvärmepump modell lastbilsfront. Simons rum målades om... ja, jag vet inte allt...
 
Sommaren 2018 gick till historien som obegripligt lång och varm. På vissa sätt var det skönt - vi badade i kanalen och tillbringade massor av tid i trädgården, odlade tomater och jordgubbar. Men grönskan brändes sönder och skogsbränder plågade landet. En dag brann det i skogen, bara 500 meter från vårt hus... Men vindarna låg i rätt riktning och brandkåren var snabbt på plats, vi var aldrig i någon fara.
 
Jag har träffat massor med vänner under året, gått på after works, träffat Lotta och Martin och deras barn, haft träffar med min bokcirkel, varit på Game of Thrones live concert och "Våroffer". Jag har varit på spa med Lotta, antikmässan med Hanna, till Töreboda 50-talsdiner och antikaffär med Maria, Stockholm med Sara och jag och Per har hunnit med lite egentid på både Steam Hotell i Västerås och Grand Hôtel i Stockholm. 
 
Vi hade en fin höst, en härlig Halloween med tillhörande Halloweenfest, en fin julafton och en mysig nyårsafton. Hösten är fortfarande min mest älskade årstid (och Halloween min mest älskade högtid). 
 
Jag har läst mer böcker, lyssnat på fler poddar, haft mer socialt umgänge... ja, det är galet hur mycket vi har hunnit det här året.
 
Det som jag misslyckats med kapitalt det här året är min hälsa och kondition. Jag gjorde en insats med träning under sommaren men det backfired hårt och jag är nu i sämre form än jag någonsin varit i mitt vuxna liv. Jag ser ändå mönstret här. Eller kanske snarare orsak och konsekvens. Jag är i grunden en individ som föredrar att leva mitt liv i långsam takt - men jag försöker ständigt anpassa mig efter världens hysteriska tempo. Därför denna intensiva karriärsatsning kombinerat med småbarnslivet, med aktiviteterna och den omfattande renoveringen. Sett i backspegeln kan jag konstatera att min omvärld verkar hantera detta betydligt bättre än jag själv. De verkar kunna jonglera ett späckat schema, en imponerande karriär, barn, träning, resor, självförverkligande, datenights, kompishäng och att läsa böcker och dricka te. Utan att vara det minsta stressade.
Jag är inte sådan.
Därför sammanfattar jag med att konstatera - jag är tacksam för allt 2018 förde med sig - good or bad. Det var så mycket som var roligt och lärorikt och underbart. Men ändå hoppas jag att 2019 blir ett mindre intensivt, mer inåtblickande år med tid för hälsa, reflektion och eftertanke. 

Looking out for number one

Publicerad 2016-10-02 10:14:00 i Livet, universum och allting,

I över två veckor har jag haft omväxlande feber, huvudvärk och ont i halsen. En evigt segdragen förkylning som höll på att driva mig till vansinne med sina brutala smärtattacker. Under de värsta perioderna kunde jag inte ens försöka sova mig frisk eftersom pulsen kändes så skarpt i mitt värkande huvud att det liksom vibrerade mot kudden för varje pulsslag - jag menar, är det ens fysiskt möjligt? 
 
När det hade gått över 10 dagar med feber så hörde jag av mig till min vårdcentral, fick en otroligt snabb läkartid och väl där togs jag och min förkylning på allvar. Det har nog aldrig hänt mig förut. Läkaren var grundlig och skickade mig till labb för provtagning. Jag gick dit och satte mig i väntrummet där några väntande patienter redan satt och befann sig i upplösningstillstånd över hur galet länge de tvingats vänta och hur katastrofalt illa det var. Lite orolig frågade jag över hur länge de egentligen suttit och fick ett indignerat svar - av patienten som väntat längst - att det var "säkert en kvart!!!". 
O-kej.
Jag kanske har en omänskligt hög toleransnivå när det gäller väntetider men jag kunde inte se att en kvarts väntan var värd dessa högljudda upprop och gälla kommentarer. I samma stund slogs dörren till labbet upp och personalen förklarade att det fanns två akutfall som behövde gå före.
 
Det sitter faktiskt en tydlig skylt utanför labbet att infektionskänsliga personer kan få gå före och att de ber om överseende för detta. Jag antar att det är för att en svårt sjuk person med nedsatt immunförsvar, en gravid kvinna eller ett litet barn inte ska behöva sitta i väntrummet och exponeras för ännu fler smittor - alternativt smitta andra. Ganska självklart om man tänker efter.
Det tyckte dock inte patienten som väntat i "säkert en kvart" utan vederbörande reste sig helt sonika upp, förkunnade högljutt att "jag har en bil som hämtar mig om tio minuter", trängde sig förbi akutfallen och förbi personalen in på labbet. "Jag också!" ropade den näst mest högljudda och gjorde samma sak. Ingen av dessa vuxna individer tog hänsyn till de två akutfall som stod där, bland annat en förälder med ett litet barn. Jag ångrar min mesighet i situationen. Jag hade inte civilkurage nog att stötta den stressade vårdpersonalen och säga till de två patienterna att de fick ta och kamma sig och respektera läkarnas bedöming när det gällde turordning. 
 
När det var min tur för provtagning (och nej, det tog inte lång tid) skulle jag precis ta blod- och svalgprov när en patient rusade in i provtagningsrummet, hojtade om att vederbörande varit där tidigare under dagen men glömt bort vilken tid de skulle komma tillbaka nästa dag och ville veta vilken-tid-det-var-nu-igen. Hen började högljutt rapa upp sitt personnummer i fullständig förvissning om att labbpersonalen skulle släppa allt de hade för händer och leta upp tiden.
Personen i fråga gick alltså bara rakt in.
I labbet.
Under pågående provtagning.
Förbi de väntande i väntrummet.
Jag satt där med gapande mun och påse i handen (ifall svalgprovet skulle utlösa kräkreflexen) och labbpersonalen satt där med tops i handen och båda var vi lika förvånade men den högljudda patienten såg inga som helst problem med sitt beteende utan ville ha svar NU.
Omedelbart.
Helst igår.
Tack så mycket.
 
Jag lämnade vårdcentralen med ett lugnande besked. Otroligt nöjd med den snabbhet och grundlighet med vilken man behandlat mitt vårdärende - men också arg. På mig själv för att jag inte vågar ryta till när folk beter sig lika burdust och själviskt som vissa amerikanska presidentkandidater. Och på redan nämnda människor som alltid och i alla lägen sätter sig själva före alla andra. 
 
 

Födelsedag i Tallinns medeltida gränder

Publicerad 2016-09-16 14:30:00 i Livet, universum och allting, Resor och upplevelser,

Tiden fortsätter att rusa. Förrförra helgen var vi i Örebro med kompisar, hälsade på makens familj, åt tapas och övernattade på hotell. Helgen därpå var min födelsedag. Yey! Den tillbringades med en heldag i Tallinn där vi vandrade runt i pittoreska medeltida gränder, fotograferade och fikade.
 
Tallinns medeltida stadskärna är ett UNESCO-världsarv och det är inte svårt att förstå varför. Det var så mycket historia, mysiga gränder, prång, plåttak, slingrande skorstenar och takkupor - och stadsmuren som omslöt alltihop - att man knappt visste var man skulle fästa blicken.
 
 
 
 
 
 
 
Det enda som kan sägas till Tallinns nackdel är att det var väldigt turistifierat. Det kändes stundtals som att det inte fanns nån lokalbefolkning där överhuvudtaget.
 
Andra medeltida stadskärnor som jag vandrat runt i, i t ex Visby eller Prag, har ändå känts "levande" i så måtto att där finns studenter, vanliga matbutiker och lokala restauranger med lokala besökare. Den känslan lyckades jag inte riktigt uppbåda i Tallinn, men så var vi ju bara där en dag och under dygnets ljusa timmar. Jag kan tänka mig att det blir en annan atmosfär på kvällen bland pubar och restauranger.

Om

Min profilbild

Julle

En blogg om livet, universum och allting.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela