newbuz.blogg.se

Jag undrar ibland varför det numera är så svårt för mig att hålla bloggen uppdaterad... Det är ju knappast så att jag inte har saker att berätta om, tankar och funderingar att sätta på pränt. Jag kan inte direkt heller skylla på att vår renoveringsblogg - http://luktartan.blogg.se - tar all min tid. För det vore helt enkelt inte sant. Inläggen där blir oftast sparsmakade.

 

Sanningen är nog den att jag känt mig oinspirerad och stressad det senaste året. Sedan jag började som Förvaltningsledare på jobbet har en känsla av otillräcklighet varit min ständiga följeslagare. Jag skulle kunna jobba över hur mycket som helst, som flera av mina kollegor gör. Men eftersom vi har grabbarna varannan vecka och bara en bil så fordrar samåkningen att jag håller mina timmar inom rimlighetens gränser. Likaledes finns det mycket som behöver göras på huset, och då varken kan eller vill jag jobba mer än 100%. 

Men sanningen är att om jag inte jobbar mer än 100% så ligger jag konstant och obarmhärtigt efter. Under en lång period hann jag inte ens med fikaraster och ibland inte heller luncher. Nu är det bättre, men stressen och känslan av att inte prestera tillräckligt har liksom slagit rot i mig. Jag verkar inte komma ur det. Varje söndag sover jag dåligt och jag får puls bara jag tänker på hur mailskörden kommer att se ut på morgonen. Ofta mår jag dåligt över att inte räcka till, trots att mina chefer har förklarat att de är nöjda med mig. 

 

Varför skriver jag då detta? Det är väl knappast klokt att skriva så känsliga saker som rör arbetet och som arbetsgivare eller kolleger skulle kunna ha synpunkter på, och på nåt sätt är det lite tabu att erkänna att man inte pallar trycket. Men det känns som om jag måste skriva det. Få ut det. Vara öppen med det. För det blockerar så mycket just nu. Jag tränar inte och har förfallit helt kroppsligen, vilket jag lider mycket av. Jag bryr mig inte om kläder, kroppsvård eller mitt yttre, och alla pengar lägger jag på långsiktigt sparande eller renovering/inredning. Också detta mår jag dåligt över - att det känns som om jag låtit mig själv förfalla för att jag gett allt till jobbet och huset och ändå är huset så eftersatt, och så mycket återstår att göra. Och ändå ligger jag så långt efter på jobbet och är så otillräcklig. Det får en att ifrågasätta sin egen förmåga och karaktär. Att fast man offrar både hälsa och välmående så uteblir framgångarna på de områden man valt att prioritera. 

 

Imorgon är det måndag och de senaste månadernas statistik säger mig att jag har en sömnlös natt att se fram emot. Kanske är det här inlägget, den här bekännelsen, ett trevande försök att skriva ut blockeringen ur mitt system. För jag vill prioritera mig själv igen - iallafall lite mer. Jag vet inte bara hur det ska gå till rent praktiskt...

 

Dags att lägga huvudet på kudden och hoppas på det bästa.