newbuz.blogg.se

Burkiniförbud och sekulär extremism

Publicerad 2016-08-24 20:37:00 i Filosofi, Livet, universum och allting, Politik,

Läser om burkiniförbudet i franska Nice och Cannes och hur kvinnor på stranden ofredas av poliser, blir bötfällda och avlägsnade
 
Det gör mig så ledsen. Så gränslöst ledsen. 
Och arg! Så inihelvete arg!
 
För sekulär extremism är inte ett dugg bättre än religiös extremism.
För att 2016 ska man väl få klä sig hur tusan man vill på badstranden - tanga eller burkini, sak samma!
Men kanske framför allt - i och med burkiniförbud och legaliserad förföljelse av utvalda religiösa eller kulturella uttryck - så låter man terroristerna få precis som de vill! De oskyldiga människor som så vidrigt mejades ner i Nice, eller andra terrorattacker världen över, pliktade med sina liv för att terroristerna vill så split och väcka rasism som i sin tur föder extremism.
Värsta sortens växelverkan.
Och på det här sättet tillåter vi den att lyckas...
 
 

Tankar om skrivande

Publicerad 2016-08-20 09:10:50 i Filosofi, Livet, universum och allting,

Det är augusti 2016, och en hel radda händelser har passerat utan att ha nedtecknats i bloggen. Märkligt nog har jag inte känt något större behov av att beskriva min vardag, fast det förut roade mig så, och det är synd för det är väldigt roligt att ha det på pränt när jag senare vill blicka tillbaka. Man minns liksom inte en torsdageftermiddag i april, fast just den dagen kanske det hände något roligt på jobbet, eller spännande i ens umgängeskrets. Har man inte fångat den i ord är den - i de allra flesta fall - borta.
 
De stunder jag känt mest lust att blogga är när jag läser om allt som händer i omvärlden, blir upprörd eller glad eller tycker till om något. Men den hastigt uppflammande och omedelbara känslan av att vilja skriva exakt vad tusan jag anser om Donald Trump, burkiniförbud, litteraturrecensioner eller politiska fadäser - falnar snabbt i en trist självinsikt om att det har ingen som helst betydelse vad jag tycker eller anser. Jag kan inte riktigt avgöra om det beror på tilltagande mognad eller dito tråkighet. 
Jag har mina aningar dock. 
I framför allt yrkesmässiga sammanhang har jag blivit så medveten om min plats de senaste åren att jag till viss del fogat mig och helt enkelt accepterat den. I samband med det har den grandiosa självbilden som till viss del krävs för att skriva blivit lite skadskjuten. Jag tvekar på tangenterna och orden kommer inte lätt. När motgångar drabbat mig har jag inte kunnat skriva av mig dem som förut, och jag har heller inte kunnat maskera mitt sinnelag med väl valda ord som tidigare. Aldrig har jag väl använt smileys och symboler i sms och facebookmeddelanden så mycket som nu. Orden fattas mig, så jag behöver dessa tafatta, prefabricerade symboler för att kommunicera.
 
Sen måste jag erkänna att, fast jag är en mogen kvinna, så har jag nog påverkats mer än jag skulle vilja erkänna av denna tid där flest lyckliga inlägg i sociala medier vinner. Jag vill inte skriva om det som gör mig ledsen, för det är som att erkänna ett misslyckande inför omvärlden. Jag vill heller inte skriva om det som gör mig glad, för det känns som att jag deltar i den förljugna världsbilden om allas vår problemfria tillvaro - som till syvende och sist bidrar till att skapa känslor av otillräcklighet och misslyckande hos dem/oss som inte lever ett sådant liv.
 
Med det sagt så gör jag nu ett nytt försök (ett av talrika sådana, jag vet) att börja skriva igen.
Inte för att jag inbillar mig att mina åsikter är vettigare än andras, eller för att jag tror att just mina texter skulle kunna bidra med någonting speciellt...
..utan för att det helt enkelt gör mig lyckligare.

Jag förstår inte...

Publicerad 2015-11-14 23:54:22 i Filosofi, Livet, universum och allting,

Ibland får jag inte ihop saker och ting i mitt huvud.
Det känns för trångt.
Jag vill begrava ansiktet i händerna i vanmakt över att jag inte förmår greppa den verklighet jag lever i. Det kan vara när jag stirrar in i de allenstädes närvarande frågorna om universum, vår oundvikliga död eller begreppet oändlighet. Det kan vara när jag läser om vetenskapliga och tekniska landvinningar som jag vet att jag aldrig kommer bemästra, och det är mig helt obegripligt att det finns människor som faktiskt kan läsa just de sidorna av vår verklighet som jag aldrig kommer ha förmågan att dechiffrera. 
 
Och det kan vara dagar som denna.

Jag läser om terrordåden i Paris och all denna meningslösa död.
Jag fikar med vänner som jag inte träffat på länge och njuter av både återseendets glädje, våra diskussioner och tårtbiten på assietten framför  mig.
Jag ser bilderna från den fullkomligt vansinninga anstormningen av människor vid öppnandet av "Mall of Scandinavia" och tänker på lämmeltåg. 
Jag läser om flyktingkrisen och tänker att 60 miljoner människor är på flykt i världen.
Jag klappar katten som ligger hoprullad i soffan som en mjuk, varm boll av trygghet.
 
Och det krockar inne i mitt huvud. Synapserna sprakar. Det känns som om det är nåt jag borde förstå. Ett mönster jag borde se. Om något som är fel och skevt i min verklighet av älskade vänner och trygga katter och meningslös död och besinningslöst våld och statusjakt och konsumtionshysteri och skillnaden mellan dem som har allt och de som har inget. 
 
Jag tröstar mig själv när jag begraver ansiktet i händerna med mjuka, lugnande ord:
"du måste inte förstå. Du är bara en vanlig människa som lever ett vanligt liv. Dessa frågor angår politiker och filosofer, vetenskapsmän, myndigheter, journalister. Var inte ledsen för att du inte förstår. Det är inte din sak."
 
Men jag kan inte lyssna på den rösten.
Vi lever i en demokrati där min röst avgör riktningen på politiken som formar vår verklighet. 
Jag är en del av den mänsklighet som påverkar denna planet och allt och alla som lever på den i samma grad som en naturkraft.

Om det nu är något fel och skevt i världen så måste jag tro att det kan förändras.
Och om jag inte vill vara en del av problemet så måste jag vara en del av lösningen.
Jag kommer aldrig att förstå. Mitt otillräckliga huvud kommer inte att greppa detta.
Men det är min plikt att försöka.
Därför har min respons på terrordåden i Paris blivit att jag har beställt hem en massa böcker jag länge velat läsa. Om samhället, om klassklyftor, om mänsklig interaktion, maktspel och fördelning av tillgångar. 
 
För jag tror att i en värld som är i balans lockas inte skaror av män och kvinnor till IS svarta fanor och där är inte 60 miljoner människor på flykt. Jag tror att en sådan värld är möjlig.
Om vi bara bryr oss tillräckligt och på allvar försöker göra det till verklighet. 

Om

Min profilbild

Julle

En blogg om livet, universum och allting.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela