newbuz.blogg.se

Regnet har smattrat mot plåttak och fönster sedan vi vaknade i morse, och för en gångs skull har jag tid över att riktigt hänge mig åt lyssnandet - ljudet av regn som jag älskar så innerligt, men sällan hinner njuta av.

 

Katten snor runt mina ben när jag går mot vardagsrummet, och han piper uppfordrande upp mot mig.
-Vad vill du, säger jag. Du har fått mat.
Men han ger mig den där blicken som jag känner igen och sätter kurs mot soffan, så jag förstår. Och en stund senare ligger vi där under filten båda två. Katten och jag. Han spinner och makar på sig så han ligger krokformad, tätt, tätt intill mig och ger ifrån sig små suckar av välbehag. 

 

Jag stryker pälsen och får tussar av den i händerna. Vinterpälsen ska fällas, och den diskriminerar sannerligen ingen. Den fördelas broderligt över hela huset. Så ligger vi där och lyssnar på regnet och låter tankarna komma och gå. Och jag tänker att ingen kan förstå hur ofattbart lycklig man känna sig i en sån här stulen stund. Så många skulle tycka att jag är sorglig och patetisk - en crazy cat lady  som degar i soffan och slösar kärlek på ett oskäligt djur. 

 

Men det får vara så. Vi har ändå levt ihop tio år, katten och jag. Och när man går upp i tillfällig symbios med ett djur så blir likheterna så stora att olikheterna saknar betydelse. Han har ögonfransar, kinder, öron, ögon, näsa/nos och ben. Det har jag med. Han blinkar och fnyser, suckar och klagar. Som jag också kan göra. Under min hand känner jag hur hans lungor fylls och töms på luft och hans lilla hjärtas pickande. Som mina. Som mitt. I de stunderna känns det så förmätet att vi människor anser oss vara så mycket förmer än alla andra djur. Och så löjligt att tro att vi inte kan känna samhörighet över artgränserna - barriärer som ofta är lättare att överskrida än de murar människor bygger upp mellan varandra. 

 

Igår kväll när grabbarna lagt sig makade jag mig tillrätta i Pers knä och bad honom stryka mitt hår. Inte många har fått göra det, för jag har alltid haft sånt komplex för min tunnhårighet. Men med honom känner jag mig så fullständigt trygg och då tystnar sorlet av tankar för en stund och allt som finns är stunden och hans fingrar mot min panna och i mitt hår.
Jag skulle spinna om jag kunde det.

 

Nu ska vi lyssna på regnet lite till och sedan ska vi förbereda dagens firande av en elvaåring.