In my dreams alone have I imagined such a place
Det är drygt en månad sedan vi vandrade runt i Grand Canyon, bodde på lodgen i Supai och utforskade Havasupaiindianernas vidsträckta marker. Målet för vår färd var de berömda vattenfallen: Navajo falls, Havasu falls och Mooney falls - och vi såg alla tre. Bortom dem finns även Beaver falls, men dit kom vi aldrig eftersom mina fötter på ett naturvidrigt sätt lyckades kasta in handduken.
Visst var det fantastiskt att se vattenkaskaderna som dånade fram mellan ravinens väggar, och visst var det sagolikt att bada i det turkosblå kalkhaltiga vattnet. Men mäktigast av allt var ändå att bara sitta på kvällen, utanför lodgen och stirra upp på de omkringgivande bergväggarna medan natten föll.
Vi överraskades av hällregn och fick ta skydd på högre mark. Vid ett dass... Det gick dock ingen "nöd" på oss, utan vi var helt fascinerade av blixtarna och åskan som dånade mellan ravinväggarna.
Efter bara några minuter drog ovädret vidare och vi kunde fortsätta. Man ska ha respekt för regnoväder i Grand Canyon eftersom det kan ge upphov till "flash floodings" som sköljer bort allt i sin väg.
För att komma ner till Mooney falls (för övrigt uppkallat efter den första vita mannen som dödsstörtade där) måste man klättra ner för väggen, genom grottpassager och enbart med hjälp av kedjor och krampor fastsatta i berget Inte svårt men läskigt. Stenen är hal av vatten och om man faller... tja... så finns inte ett sjukhus eller en ambulans att uppbåda.
Flera gånger under vår vistelse i Havasupaireservatet tänkte jag på ett citat från gamla 90-talsrullen "Robin Hood - prince of thieves"... Det sammanfattade nämligen så väl min känsla och jag låter därför det avsluta inlägget om vattenfallen och naturen i Havasupai - tillsammans med min rekommendation till alla som har möjlighet och fysik att någon gång förära platsen ett besök.
In my dreams alone have I imagined such a place.
