Manodepressivt självförtroende
Det är inte bra det här.
Jag har ett manodepressivt självförtroende och en ironisk läggning som inte alltid lirar med sambon.
Ibland drabbas jag av storhetsvansinne och grandiosa vanföreställningar - men låter det ske i trygg förvissning om att min sarkastiska omvärld kvickt tar ner mig på jorden igen.
Så har det alltid varit.
Nu är balansen rubbad.
Jag kan breda ut armarna och glädjestrålande konstatera att:
-JAG ÄR BÄST!
-JAG ÄR SNYGG!
-JAG ÄR ETT KREATIVT GENI!
Eller bara rätt och slätt - JAG ÄR FANTASTISK!
Och hans reaktion är ett lyckligt:
-JA DET ÄR DU!
Då brukar jag stanna upp med mina utbredda armar och titta klentroget på honom.
-Eh, nä... det ÄR jag ju inte.
Jag kan inte vara lätt att leva med.
