newbuz.blogg.se

Laddade inför dagens blodomlopp med, vad sambon skämtsamt refererade till som "två sorters ost och tre toalettbesök". Med keso och halloumi i magen gav jag mig ut i spåret tillsammans med vad som kändes som halva Västerås.

 

Jag och A-M sprang sida vid sida hela vägen. Vädret var underbart med värmande kvällssol och allt gick så förvånansvärt... lätt? Sista kilometern frågade A-M om vi skulle gå, men jag peppade oss vidare med ett "Nej, vi kan inte gå NU. Det är bara en kilometer kvar!" 

 

Gick i mål på tiden 32:54 utan någon större ansträngning, och kände mest besvikelse när det tog slut.

Jag ville springa mer!

Kände mig urstark! Euforisk!

Jag åt en banan och en macka och log lyckligt mot allt och alla, picknickade med kollegorna och sprang på en hel del bekanta från förr! Det blev flera glada återseenden denna kväll.

 

Pojkvännen mötte upp med bärdryck och en guldnougat (istället för guldmedalj) och väl hemma fick jag fotbehandling - bortskämda jag. Jag vet att fem kilometer inte är mycket, och att 32:54 knappast är en tid barderna kommer att skriva sånger om.

Men för mig var det en seger och hela kvällen har tillbringats i ett lyckorus.