newbuz.blogg.se

I över två veckor har jag haft omväxlande feber, huvudvärk och ont i halsen. En evigt segdragen förkylning som höll på att driva mig till vansinne med sina brutala smärtattacker. Under de värsta perioderna kunde jag inte ens försöka sova mig frisk eftersom pulsen kändes så skarpt i mitt värkande huvud att det liksom vibrerade mot kudden för varje pulsslag - jag menar, är det ens fysiskt möjligt? 

 

När det hade gått över 10 dagar med feber så hörde jag av mig till min vårdcentral, fick en otroligt snabb läkartid och väl där togs jag och min förkylning på allvar. Det har nog aldrig hänt mig förut. Läkaren var grundlig och skickade mig till labb för provtagning. Jag gick dit och satte mig i väntrummet där några väntande patienter redan satt och befann sig i upplösningstillstånd över hur galet länge de tvingats vänta och hur katastrofalt illa det var. Lite orolig frågade jag över hur länge de egentligen suttit och fick ett indignerat svar - av patienten som väntat längst - att det var "säkert en kvart!!!". 

O-kej.

Jag kanske har en omänskligt hög toleransnivå när det gäller väntetider men jag kunde inte se att en kvarts väntan var värd dessa högljudda upprop och gälla kommentarer. I samma stund slogs dörren till labbet upp och personalen förklarade att det fanns två akutfall som behövde gå före.

 

Det sitter faktiskt en tydlig skylt utanför labbet att infektionskänsliga personer kan få gå före och att de ber om överseende för detta. Jag antar att det är för att en svårt sjuk person med nedsatt immunförsvar, en gravid kvinna eller ett litet barn inte ska behöva sitta i väntrummet och exponeras för ännu fler smittor - alternativt smitta andra. Ganska självklart om man tänker efter.

Det tyckte dock inte patienten som väntat i "säkert en kvart" utan vederbörande reste sig helt sonika upp, förkunnade högljutt att "jag har en bil som hämtar mig om tio minuter", trängde sig förbi akutfallen och förbi personalen in på labbet. "Jag också!" ropade den näst mest högljudda och gjorde samma sak. Ingen av dessa vuxna individer tog hänsyn till de två akutfall som stod där, bland annat en förälder med ett litet barn. Jag ångrar så min mesighet i situationen. Jag hade inte civilkurage nog att stötta den stressade vårdpersonalen och säga till de två patienterna att de fick ta och kamma sig och respektera läkarnas bedöming när det gällde turordning. 

 

När det var min tur för provtagning (och nej, det tog inte lång tid) skulle jag precis ta blod- och svalgprov när en patient rusade in i provtagningsrummet, hojtade om att vederbörande varit där tidigare under dagen men glömt bort vilken tid de skulle komma tillbaka nästa dag och ville veta vilken-tid-det-var-nu-igen. Hen började högljutt rapa upp sitt personnummer i fullständig förvissning om att labbpersonalen skulle släppa allt de hade för händer och leta upp tiden.

Personen i fråga gick alltså bara rakt in.

I labbet.

Under pågående provtagning.

Förbi de väntande i väntrummet.

Jag satt där med gapande mun och påse i handen (ifall svalgprovet skulle utlösa kräkreflexen) och labbpersonalen satt där med tops i handen och båda var vi lika förvånade men den högljudda patienten såg inga som helst problem med sitt beteende utan ville ha svar NU.

Omedelbart.

Helst igår.

Tack så mycket.

 

Jag lämnade vårdcentralen med ett lugnande besked. Otroligt nöjd med den snabbhet och grundlighet med vilken man behandlat mitt vårdärende - men också arg. På mig själv för att jag inte vågar ryta till när folk beter sig lika burdust och själviskt som vissa amerikanska presidentkandidater. Och på redan nämnda människor som alltid och i alla lägen sätter sig själva före alla andra.