Deadline
Dagarna rusar fram mot första advent och jag hinner inte med. Jobbet har tagit all min tid och all min kraft. Om man ska se det positivt så har jag nu närmare 50 timmar inarbetad tid att ta ut. Men nackdelarna överväger ändå. Mina torra ögon har blivit...tja... torrare. Det är med möda jag skriver detta eftersom jag ser så suddigt. Ögondropparna hjälper föga.
Jag tränar knappt, proppar mig full med skräp och stressar. Går upp i vikt, kan inte ha mina kläder, blir uppgiven och ledsen och ännu mer destruktiv. Det är en nedåtgående spiral. Med tanke på att det är jobbet som gör detta med mig är det rätt lustigt när jag läser om vilka faktorer man bör ta i beaktande för en framgångsrik karriär. Läser om hur viktigt det är att "nätverka", vara socialt kompetent, ha ett välvårdat yttre (naglar, hår) och kläder som signalerar driftighet och ambition.
Det gör mig full i skratt.
De senaste månaderna har jag inte gått till frisör, slutat sminka mig, gått upp i vikt, har bara bylsiga kläder eftersom inget annat passar, och mina stress-tics gör att jag biter på naglarna och drar av hårstrån. När merparten av mina kolleger fikar, lunchar och skrattar tillsammans äter jag framför datorn eller springer förbi dem på väg till ett annat möte.
Jag ska väl betona att jag är absolut inte den enda som har stressigt nu.
Men jag är väldigt ensam, och klarar inte av att själv bära upp det som ålagts mig. Det jag gör är inte bra nog. Räcker inte till.
Idag kippade jag efter luft, ett andrum, så jag distansarbetade på förmiddagen och tog ledigt eftermiddagen. Jag gick på gymmet och tog en långpromenad. Imorgon är deadline för 2016 års planering. Då kör jag in i kaklet, men jag behövde verkligen den här dagen för att andas. Jag är så tacksam för mitt hem, min make, min familj. Det är där jag kan få värme och trygghet. Där kan jag få känna mig värd något. Men även här, i hemmets trygga famn, så påverkas vardagslivet av min tilltagande trötthet och uppgivenhet.
Jag hoppas och ber att det blir bättre sen, när vår deadline är passerad.
Jag vill ha tilbaka min syn.
Jag vill ha tillbaka min kropp.
Jag vill börja känna någonting annat än uppgivenhet och maktlöshet.
Kanske blir det bättre efter imorgon.
Men nu innan jag släcker lampan ska jag tänka på hur underbart skön den här dagen har varit, med träning, promenader, eftermiddagsfika, tid för eftertanke och kreativitet. Och hoppas att fler såna dagar tillåts följa.
Godnatt.
