Vaka in gryningen
Två nätter på raken har jag lidit av sömnbrist på grund av hjärtklappning. Inatt var det extra illa och vid tvåsnåret gav jag upp och tillbringade natten, vakandes i vardagsrummet för att inte störa maken med mitt roterande i sängen. Runt klockan fyra i morse var jag och soffan så grundligt less på varandra att jag tog en långpromenad. Och det var nog det enda som var bra med min sömnlöshet.
Jag gick och gick. Himlen var klar och månskäran skarp. Jag gick längst med sjön, i sovande villakvarter och förbi mitt barndomshem. Den första och enda människa jag såg under min vandring var en äldre herre som kom ut ur sitt hus med en kaffekopp i handen och slog sig ner på en stol, precis när jag passerade förbi vid klockan fem. "Godmorgon!" hälsade han pigg och glad och jag återgäldade hälsningen. Vid det laget hade gryningen börjat göra sig påmind med milt gula färger vid horisonten fast månskäran fortfarande avtecknade sig skarpt mot den allt ljusare himlen.
Jag gick över åsen tillbaka, kände mig ensam i världen - på ett skönt sätt - och var hemma innan min omvärld vaknat. Sen följde en ganska hemsk dag fylld till brädden av den trötthet, yrsel och illamående som bara två nätters sömnbrist kan ge. Hjärtat beter sig fortfarande upproriskt och var tredje till tionde slag skallrar genom bröstkorgen så det är omöjligt att slappna av. Med viss oro ser jag natten an, men försöker tänka att jag tack vare detta iallafall fick en magisk morgon där jag såg världen vakna.
