newbuz.blogg.se

Ibland får jag inte ihop saker och ting i mitt huvud.
Det känns för trångt.
Jag vill begrava ansiktet i händerna i vanmakt över att jag inte förmår greppa den verklighet jag lever i. Det kan vara när jag stirrar in i de allenstädes närvarande frågorna om universum, vår oundvikliga död eller begreppet oändlighet. Det kan vara när jag läser om vetenskapliga och tekniska landvinningar som jag vet att jag aldrig kommer bemästra, och det är mig helt obegripligt att det finns människor som faktiskt kan läsa just de sidorna av vår verklighet som jag aldrig kommer ha förmågan att dechiffrera. 

 

Och det kan vara dagar som denna.

Jag läser om terrordåden i Paris och all denna meningslösa död.
Jag fikar med vänner som jag inte träffat på länge och njuter av både återseendets glädje, våra diskussioner och tårtbiten på assietten framför  mig.
Jag ser bilderna från den fullkomligt vansinninga anstormningen av människor vid öppnandet av "Mall of Scandinavia" och tänker på lämmeltåg. 
Jag läser om flyktingkrisen och tänker att 60 miljoner människor är på flykt i världen.
Jag klappar katten som ligger hoprullad i soffan som en mjuk, varm boll av trygghet.

 

Och det krockar inne i mitt huvud. Synapserna sprakar. Det känns som om det är nåt jag borde förstå. Ett mönster jag borde se. Om något som är fel och skevt i min verklighet av älskade vänner och trygga katter och meningslös död och besinningslöst våld och statusjakt och konsumtionshysteri och skillnaden mellan dem som har allt och de som har inget. 

 

Jag tröstar mig själv när jag begraver ansiktet i händerna med mjuka, lugnande ord:
"du måste inte förstå. Du är bara en vanlig människa som lever ett vanligt liv. Dessa frågor angår politiker och filosofer, vetenskapsmän, myndigheter, journalister. Var inte ledsen för att du inte förstår. Det är inte din sak."

 

Men jag kan inte lyssna på den rösten.
Vi lever i en demokrati där min röst avgör riktningen på politiken som formar vår verklighet. 
Jag är en del av den mänsklighet som påverkar denna planet och allt och alla som lever på den i samma grad som en naturkraft.

Om det nu är något fel och skevt i världen så måste jag tro att det kan förändras.
Och om jag inte vill vara en del av problemet så måste jag vara en del av lösningen.
Jag kommer aldrig att förstå. Mitt otillräckliga huvud kommer inte att greppa detta.
Men det är min plikt att försöka.
Därför har min respons på terrordåden i Paris blivit att jag har beställt hem en massa böcker jag länge velat läsa. Om samhället, om klassklyftor, om mänsklig interaktion, maktspel och fördelning av tillgångar. 

 

För jag tror att i en värld som är i balans lockas inte skaror av män och kvinnor till IS svarta fanor och där är inte 60 miljoner människor på flykt. Jag tror att en sådan värld är möjlig.
Om vi bara bryr oss tillräckligt och på allvar försöker göra det till verklighet.