Hembygd och julmarknad
Idag var det gammeldags julmarknad vid Skantzsjön. Trots regnrusket var det välbesökt och bra arrangerat. Jag sprang på en gammal granne från åren i mitt barndomshem. Hon var klädd i gammaldags kläder med huckle och allt så jag reagerade inte direkt på att det var hon.
"Inte är det Jenny?" frågade hon tveksamt och när jag då kände igen henne blev hon jätteglad. "Jag var inte säker på att det var du!" utbrast hon och tillade "Men jag kände igen den där tandraden!"
Tandraden?
Har då rakt aldrig tänkt mig att mitt leende och/eller min tandrad skulle vara ett karaktärsdrag folk minns. Men det brukar ju å andra sidan vara med hjälp av tänderna man identifierar kroppar på CSI, eller hur?
Har då rakt aldrig tänkt mig att mitt leende och/eller min tandrad skulle vara ett karaktärsdrag folk minns. Men det brukar ju å andra sidan vara med hjälp av tänderna man identifierar kroppar på CSI, eller hur?
Hursomhelst så var det jättekul att träffa henne och vi pratade en lång stund.
Sedan gick jag och Per in i kapellet där vi gifte oss för snart tre månader sedan och pratade lite med ett par herrar från hembygdsföreningen. De frågade om vi var från Hallsta och jag bekräftade att jag var det. "Vems flicka är du då?" frågade de då. En av dem berättade att det varit många bröllop i kapellet, men att hittills ingen av dem som gift sig där har skilt sig. Hur han nu kunde veta det. Det var gulligt sagt iallafall.
Jag känner mig så hemma här i min lilla bruksort. Nånstans inombords tänker jag mig att jag borde längta bort. Vara en modern människa som vill vidga sina vyer - en världsmedborgare.
Men jag tycker om att bli igenkänd (även om det är via tandraden), att prata med människor som kände mina föräldrar, bröder och kusiner och som sett mig växa upp. Jag tycker om att sitta här i soffan medan maken och katten snarkar ikapp bredvid mig och bonusarna håller på och river övervåningen.
Det här är min lilla plats i världen.
Interiör från kuskbostaden på Skantzenområdet i Hallstahammar. I en liten, liten stuga på ett rum och kök bodde man och hustru och åtta barn. Svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig.
Kapellet där vi gifte oss för snart tre månader sedan.
Stämningsfullt. Men jag kan inte se det här kyrkfönstret nu utan att minnas Jermunn (vår präst och en av Pers bästa vänner) och hans tal på vårt bröllop. När han svor i kyrkan och med emfas kallade kärleken för en "jävla käftsmäll" i ansiktet på ondskan och alla började skratta... - det kommer jag för alltid att förknippa med den här platsen.
