Kvällstankar
De senaste veckorna har varit tunga på jobbet. Jag försöker sätta mig in i min nya roll, och det mitt under en projektintensiv höst. Kalendern liknar en tätvävd trasmatta där bokningarna bildar ett brokigt mönster, och jag hinner inte få andrum mellan mötena.
Vissa dagar känner jag mig hopplöst otillräcklig.
Andra dagar blir jag själv förvånad över hur jävla amazing jag är,
Men för varje dag känns kroppen och huvudet lite tyngre. För jag hinner inte träna, dricka vatten, dokumentera eller fundera.
Andra dagar blir jag själv förvånad över hur jävla amazing jag är,
Men för varje dag känns kroppen och huvudet lite tyngre. För jag hinner inte träna, dricka vatten, dokumentera eller fundera.
Idag ska man vara stresstålig och klara av att ha många bollar i luften. Eller, ännu bättre, man ska kunna snacka för sig för att få mesta möjliga cred med minsta möjliga ansträngning. Jag är nog inte helt obekant med vare sig det första eller det andra, men ibland undrar jag vad jag egentligen håller på med. Dag läggs till dag och ibland frågar jag mig själv i slutet av dagen "vad har du skapat idag?"
Och svaret repeteras gång efter annan: "ingenting"
Och svaret repeteras gång efter annan: "ingenting"
Jag vet att jag är lyckligt lottad. Och det stör mig om möjligen ännu mer. Varför kan mitt löjliga huvud ens komma på tanken att formulera ifrågasättanden när jag är välsignad med så mycket: ett bra jobb, en bra lön och trevliga kollegor. Därtill en kärleksfull fästman och familj, ett stundande bröllop, fina vänner, ett asgrymt hus och sist men inte minst - min hälsa.
Är det människans lott att alltid känna längtan - eller är det bara min?
Och i så fall - efter vad?
