Bliv vid din läst
I tisdags hade jag ett jobbmöte på Uppsala Universitets bibliotek Carolina Rediviva. En vacker och imponerande 1800-talsbyggnad fylld med tentapluggande studenter, läsesalar och ärevördiga läderinbundna böcker. Vi visades runt i några av rummen och samlingarna som inte är öppna för allmänheten, och av nån anledning blev jag blank i ögonen av att se dessa hundratals hyllmeter av litteratur på alla upptänkliga språk.
Mötet gick bra, och sedan körde vi hemåt. Jag hade gärna stannat och insupit atmosfären en stund, men hade bråttom till nästa möte i Västerås.
Ända sedan vi var där har jag varit lite vemodig och sorgsen. Jag har tänkt mycket på mina val. Vad jag en gång önskade och hur verkligheten blev. Jag läser nästan inget idag, utom dagstidningar och magasin - och ibland smyger sig en bok oförhappandes in. Men inte ofta. Inte ofta alls. Jag är inte längre en läsande eller skrivande människa, trots att jag betraktar mig själv som en sådan.
När jag gick på gymnasiet övervägde jag mycket allvarligt att plugga litteratur och/eller journalistik. Men av flera anledningar valde jag annorlunda. Framför allt, tror jag, på grund av närstående som på olika sätt lät mig förstå att mina drömmerier var orealistiska och flummiga, och att det var förnuftigare att satsa på en teknisk utbildning.
Och jag var ju en förnuftig tjej.
Så jag tog en ingenjörsutbildning.
Nu har jag redan jobbat i drygt åtta år, på ett eller annat sätt inom IT/kommunikation. Men regelbundet som ett urverk ågrenar jag över att inte ha gett mitt intresse eller mina drömmar chansen. Och nu får de inget syre längre. Alla runt omkring mig är överens om att jag gjorde rätt, och bör fortsätta på den inslagna vägen. Att det får vara en hobby, och inget mer - och att det är försent eller på annat sätt ointelligent att pröva en annan väg.
Skomakare, bliv vid din läst.
Ty det är fönuftigt.
