Selfies och gräs i öronen
Förra helgen hade jag en förmiddag för mig själv i Hufvudstaden, strax innan jag skulle träffa kusin Spetsnäsa för att dryfta bröllopsfrågor. Jag tog tillfället i akt att besöka Nationalmuséets utställningar "Highlights" och "Selfies - nu och då". Jag var tidigt på plats och gick runt nästan ensam i muséets provisoriska lokaler på Fredsgatan 12. I lugn och ro kikade jag på verk av Rembrandt, Renoir, Zorn, Carl Larsson, Alexander Roslin m fl. Utan att kunna ett jota om konst måste jag ändå säga att jag uppskattade båda utställningarna. I "Highlights" blev jag särskilt förtjust i danska målaren Carl Frederik Aagaard.
I selfies-utställningen förvånades jag över konventionerna som omgärdade den tidens porträtt. Bara eliten - adeln - fick förskönas av porträttmålare. Vanliga borgare skulle avbildas mer realistiskt, komplett med rynkor, skäggstubb och hela konkarongen. Som nu ungefär, när de rika botoxar sina ansikten i rynkförebyggande syfte medan pöbeln dräller runt i samhället med sina medfödda anletsdrag.
Friherren har ett nästan fluorescerande ljus, som en strålglans runt sin adliga person. Det ska osa makt, förfining och värdighet från Alexander Roslins förskönande porträtt. Jag tycker mest han ser pompös ut. Och han verkar sitta sjukt obekvämt. Kan ingen hjälpa honom och dra ut den där eldgaffeln?
Det är inte utan att man funderar över dagens selfiekultur där vi alla, inte bara samhällets toppskikt, själva avgör vilken bild av oss som ska visas upp för omvärlden och hur den ska filtreras. Ju mer jag tänker på det, ju osäkrare blir jag. Jag kommer på mig själv med att ifrågasätta vad jag skriver, bilderna jag publicerar och till och med valen jag gör. Hur mycket av mina handlingar ingår i den stora bekräftelsekarusellen, och hur mycket är sprunget ur personliga önskemål, oberoende av andras vetskap eller åsikter? Skriver jag inte det här inlägget egentligen bara för att ropa ut till omvärlden att JAG ÄR EN TÄNKANDE, INTELLIGENT PERSON?
Och samtidigt är det väl en förståelig, för att inte säga begriplig handling att söka andras gillande och godkännande - med tanke på att vi är egentligen inget mer än hyfsat avancerade flockdjur... Läste i tidningen i morse att till och med schimpanser har statusindivider vars följare härmar deras fräna trender, till exempel genom att piffa till sig med gräs i öronen.
Vi försöker på olika sätt skapa en bild av oss själva, så fördelaktig som möjligt. Vi följer eller skaffar följare - söker oss samman i en gemenskap och hierarki som gör oss starkare tillsammans men mindre originella och egensinniga som individer.
Allt är bara gräs i öronen - egentligen.
Det är gott så.
Vi försöker på olika sätt skapa en bild av oss själva, så fördelaktig som möjligt. Vi följer eller skaffar följare - söker oss samman i en gemenskap och hierarki som gör oss starkare tillsammans men mindre originella och egensinniga som individer.
Allt är bara gräs i öronen - egentligen.
Det är gott så.
