Multitasking
Nu var det längesedan jag skrev nåt på den egna bloggen: luktartan.blogg.se har upptagit all min tid.
Det rosa åbäket börjar arta sig! Duktiga pojkvännen har snart fått fason på nya köket, och har nu börjat med badrummet. Uppe på det är det en hel massa annat som gjorts - både golv och dörrar har flyttats, pelare har försvunnit och färg/tapet har avlägsnats. För första gången sedan vi flyttade in i Luktärtan börjar jag nu ha andra tankar i huvudet än just huset. Så förhoppningsvis ska det bli lite mer action på den här sidan igen.
Överhuvudtaget är jag så våldsamt imponerad av alla dessa människor där ute som kan dela sin energi och sina tankar mellan så många olika saker! De är vältränade, vackra, trendiga, pyssliga, intelligenta, framgångsrika - hur kan man vara allt detta? Jag klarar liksom inte av att gå upp i mer än en sak åt gången. Träningen till exempel: årets första månader tränade och åt jag helt suveränt bra. Jag kände mig taggad och gick ner till min vanliga matchvikt (från innan sambokilona smög sig på). Men så fort huset kom in i bilden gick luften ur mig. Både träning och kosthållning gick åt helvete och resultatet av mina tidigare ansträngningar är nu helt utraderat.
Det rosa åbäket börjar arta sig! Duktiga pojkvännen har snart fått fason på nya köket, och har nu börjat med badrummet. Uppe på det är det en hel massa annat som gjorts - både golv och dörrar har flyttats, pelare har försvunnit och färg/tapet har avlägsnats. För första gången sedan vi flyttade in i Luktärtan börjar jag nu ha andra tankar i huvudet än just huset. Så förhoppningsvis ska det bli lite mer action på den här sidan igen.
Överhuvudtaget är jag så våldsamt imponerad av alla dessa människor där ute som kan dela sin energi och sina tankar mellan så många olika saker! De är vältränade, vackra, trendiga, pyssliga, intelligenta, framgångsrika - hur kan man vara allt detta? Jag klarar liksom inte av att gå upp i mer än en sak åt gången. Träningen till exempel: årets första månader tränade och åt jag helt suveränt bra. Jag kände mig taggad och gick ner till min vanliga matchvikt (från innan sambokilona smög sig på). Men så fort huset kom in i bilden gick luften ur mig. Både träning och kosthållning gick åt helvete och resultatet av mina tidigare ansträngningar är nu helt utraderat.
Läsningen likaså - vad hände med mina lyrikstudier? Mina böcker? Allt gick åt skogamentot så fort jag förlorade mig i husvärlden. På kvällarna ågrenar jag över min oförmåga att multitaska, men vet inte hur jag ska åtgärda den bristen.
Men jag älskar huset - det gör jag verkligen. Jag älskar att vi kan koka morgonte på vedspisen och att vi väcks av pilska fåglars högljudda kvittrande varje morgon. Jag älskar historien i huset, känslan av att vara en del av en större helhet.
Men mest av allt älskar jag att vara så nära min familj.
Jag träffar min far, mina bröder, min moster och våra vänner så mycket mer nu än förut. Många fikastunder och improviserade get-togethers har det redan blivit i Luktärtan som liksom inbjuder till otvungen samvaro. Folk kikar förbi lite nu och då för att se hur renoveringen fortskrider och alla verkar så genuint glada, intresserade och nyfikna. Det är underbart, och helt i linje med hur jag alltid velat leva mitt liv.
Inget är så viktigt som att få ha de närmaste nära. Har jag det är allt annat sekundärt, även om jag stundtals ågrenar över min otränade kropp och mitt tillika otränade intellekt - och min hopplösa oförmåga att multitaska.
Men jag älskar huset - det gör jag verkligen. Jag älskar att vi kan koka morgonte på vedspisen och att vi väcks av pilska fåglars högljudda kvittrande varje morgon. Jag älskar historien i huset, känslan av att vara en del av en större helhet.
Men mest av allt älskar jag att vara så nära min familj.
Jag träffar min far, mina bröder, min moster och våra vänner så mycket mer nu än förut. Många fikastunder och improviserade get-togethers har det redan blivit i Luktärtan som liksom inbjuder till otvungen samvaro. Folk kikar förbi lite nu och då för att se hur renoveringen fortskrider och alla verkar så genuint glada, intresserade och nyfikna. Det är underbart, och helt i linje med hur jag alltid velat leva mitt liv.
Inget är så viktigt som att få ha de närmaste nära. Har jag det är allt annat sekundärt, även om jag stundtals ågrenar över min otränade kropp och mitt tillika otränade intellekt - och min hopplösa oförmåga att multitaska.
