newbuz.blogg.se

Friggeboden Chris Hemsworth ikläder sig återigen den röda manteln och axlar rollen som åskguden Thor. Och som han axlar den! Musklerna glänser inoljat i Asgårds nedåtgående sol och han blickar svårmodigt mot horisonten medan han drömmer om sin jordiska flickvän.
Som för övrigt inte sett röken av honom på två år.
Och som fortfarande går omkring och längtar troget.

Det är så tjipp-tjippedidoo-gulligt att man blir blott och enbart tacksam när de onda svartalverna dyker upp. Riktigt kul blir det dock först när opålitlige Loke kommer in i leken på allvar - och man för hundrade gången tvingas konstatera att skurkar ALLTID och UNDANTAGSLÖST är intressantare karaktärer än hjältar. 

Loke är faktiskt en intressant karaktär i så måtto att han faktiskt känns väldigt trogen förlagan i vår nordiska mytologi. I de gamla sagorna är Loke en trickster som utför de mest överjävliga och ondsinta handlingar, men också med charm och list lyckas ta gudarna ur knipor och återvinna deras förtroende... bara för att återigen så osämja och split och orsaka död och kaos. Man blir inte klok på om det finns gott i honom överhuvudtaget, eller om allt bara är ett spel för egen vinnings skull.

I de gamla sagorna får man till sist svaret på vilken sida han väljer att tillhöra.
Om filmen speglar detta låter jag vara osagt.

I vilket fall ger jag den fyra hammare av fem mjölniga.
En för Chris Hemsworths muskler.
En för Stan Lees traditionsenliga inhopp.
Och två för Lokes dubbla natur. En superskurk att älska.