Så jävla snygg
Idag klädde och sminkade jag mig med lite extra omsorg eftersom en after work med kollegorna stod på schemat. Vi hade bokat bord på Folkets och jag såg verkligen fram emot att komma ut, dricka och äta gott och mingla lite.
Men så lämnade kollegorna återbud, en efter en, tills vi inte såg något annat val än att ställa in aw:n.
Jag slutade istället tidigare och tog en vända ner på stan för att hämta ut en kjol hos skräddaren.
När jag promenerade gatan fram passerade jag en kille som satt och pratade i telefon. Och precis när jag gick förbi honom utbrast han ljudligt i telefonen:
-Åh du, det gick precis förbi en så JÄVLA snygg brud här! Vänta! Hallå! Hallå!
Jag kände hur ryggen frös till is och fortsatte gå. Låtsades som om jag inget hörde. Bakom mig hörde jag hur han muttrade "nähä".
Först blev jag lite glad och smickrad.
I uppskattningsvis tre sekunder.
Sen var det som om en osynlig hand öppnade en Pandoras ask i mitt inre och alla möjliga minnen av skoltidens hån och förlöjliganden vällde över mig. Jag var fullständigt övertygad om att han hånade mig och plötsligt surrade mina hundratals tillkortakommanden runt i huvudet.
När man är tonåring tänker man att "när jag blir vuxen kommer jag inte längre vara så här osäker, och jag kommer inte bry mig lika mycket om vad andra tycker".
När man är 30+ inser man att det inte är fullt så enkelt.
Fast man är en vuxen kvinna finns det där hånet de hällde över en fortfarande kvar, som om det vore inbränt i själen. Och skrapar man bara aldrig så lite på ytan skiner det igenom, den där osäkerheten och självkritiken som jag avskyr.
Ibland räcker det med en hastig blick, ett skratt eller en oskyldig kommentar.
Ibland, sorgligt nog, räcker det med en komplimang.
