Kampen för att leva
Jag säger till alla att jag ska leva till en ålder av 240.
Med anständigt bibehållen hälsa.
En livstid är för lite, vidhåller jag bestämt. Det finns för mycket att göra, se och uppleva! Är så fruktansvärt medveten om vår kraftigt begränsade existens och köper det inte!
Tre livstider.
3 x 80 år.
Då tror jag att jag kan vara mätt.
Då kan det kanske räcka. Men inte innan dess.
Jag fick ord på de här känslorna när jag läste fantastiska serien "Sandman" där en av karaktärerna uttrycker det i all sin självklarhet: "Death's a mug's game, and I'll have no part in it."
Nu är det förvisso inte upp till oss att avgöra vår tid på jorden.
Imorgon kanske mitt plan på väg till London kraschar.
Eller kanske det i detta nu växer en tumör i min sockerspeedade hjärna.
Men likafullt accepterar jag det inte.
Och nu på morgonen läser jag om 29-åriga obotligt cancersjuka Kristian Gidlund. Hans bloggande, hans bok och hans önskan om att göra allt så lätt som möjligt för sina anhöriga.
"Jag försvinner ju. Men de har förhoppningsvis långt kvar." säger han om sina närmaste. "Jag vill inte att deras livs största händelse blir min död [...] Jag vill att de ska gå vidare och tillåta sig själva att vara lyckliga."
Och jag gråter när jag läser hans ord.
Av sorg för orättvisan i att han inte kommer hinna uppleva allt han önskar - bara 29 år gammal.
Och av rörelse för hur hans omsorg om de sina sträcker sig bortom den egna döden. Bortom den slutgiltiga punkten där han inte längre finns.
Störst av allt är kärleken.
Men likförbannat...
Death's a mug's game and I'll have no part in it.
